Frågor och svar
J om Självstudiedagar och socionomer:
Snyggt jobbat! Du klarar mer än du tror!:)
Vad är det för medicin du äter?
Går du fortfarande hos psykolog?
Kramar i massor!
Svar: Jag äter venlafaxin 75 mg. Nej, kommunen tog bort den tjänsten så just nu finns det ingen i min kommun som är utbildad på kbt (lyckat va?). Dock studerar jag på annan ort så jag tänkte börja gå där när jag kommit igång med studierna lite mer.
Självstudiedagar och socionomer
Ytterligare något som är skönt är att jag går det program jag går (socionom). En föreläsare sa till klassen att "ni som går här har olika tidigare personliga erfarenheter som fört er hit, oavsett om ni vill berätta om dem så finns de där". Jag trodde att jag var den enda som haft det "tufft" och därför ville hjälpa andra. Det jag menar är att jag tycker att det är otroligt skönt att veta att de flesta i klassen har haft tuffa perioder bakom sig. Många av dem har gått i terapi osv. Det hjälper mig på så sätt att jag vet att om jag skulle få ett panikångestanfall eller må dåligt skulle någon garanterat lyssna på mig och hjälpa mig.
På tal om något annat; idag ökade jag min dos på medicinen. Jag sitter och väntar på biverkningarna.
Tung morgon
Den här morgonen blir det riktigt svårt att ta sig iväg till skolan. Jag sitter i sängen och sminkar mig just nu, tankarna snurrar och jag vågar inte äta frukost. Jag brukar kunna känna såhär när jag varit hemma ett par dagar, när det inte ställts några krav på mig. Nu ställs kravet att jag ska åka buss in till skolan, vara social, gå på två föreläsningar, äta lunch, åka hem. Jag som inte ens orkar gå till köket...
Jag är uppriktigt sagt nervös inför att gå till skolan, kanske för att jag tappat verklighetsuppfattningen om den. Nu när jag varit ledig i så många dagar (fyra) så har jag tänkt mycket på skolan och på vinterkräksjukan. Jag har fantiserat om hur det kommer bli i vinter och hur det skulle vara att spy där. Egentligen, om man ser till verkligheten, brukar jag må som bäst när jag är i skolan med mina nya kompisar, då glömmer jag fobin för ett slag.
Så, frågan är hur jag gör idag. Orkar jag gå? Egentligen inte men om jag inte går missar jag två föreläsningar och det kommer bli ännu tyngre att åka in imorgon...
Fobi-Matilda och Matilda
De två sidorna har även olika sätt att se på en vardag. Fobi-Matilda vill gärna göra Matilda påmind om att livet är en enda kamp, en kamp för att aldrig någonsin spy. Hon påminner ständigt om att livet bara går ut på att spy. Glömmer man bort det kanske man glömmer bort att undvika situationer där man kan spy och då spyr man. Matilda däremot vill kämpa, hon kan se det fina i livet och kan tänka "jag är frisk nu, blir jag sjuk tar jag det då".
Vem som har makten varierar från dag till dag, ibland timme till timme och ibland minut till minut.
Så, vem vill jag låta ha makten? Svaret är ganska givet, men hur ger man Matilda makten?
Medicin
Jag har börjat äta medicin mot min depression... Jag "gav upp" eller tog ett kliv framåt, beroende på hur man ser på det. Gav jag upp gjorde jag det för att jag inte orkar vara deprimerad mer, min fobi blir så mycket värre då och jag ser inget syfte med att leva längre. Tog jag ett kliv framåt var det för att jag vill leva, för att jag vill kämpa och för att jag vill må bra. Jag väljer att se på det som det sistnämnda, jag vill leva och må bra.
Än så länge är jag på min "startdos" vilken är väldigt liten för att kroppen ska vänja sig. Jag kommer om ca en vecka dubbla dosen (och förhoppningsvis stanna där tills vidare). Inga biverkningar har jag fått. Läkaren "varnade" mig om att man kunde bli väldigt trött och få koncentrationssvårigheter men jag tror inte att de biverkningarna är någonting mot vad depressionen gör med mig...
Förhoppningsvis är det ett av de bästa beslut jag fattat att hjälpa mig själv på traven, att jag med hjälp av medicinen kan komma tillbaka dit jag var innan jag blev deprimerad.
?
Jag behöver skriva något, innan jag exploderar. Jag känner allt, och inget. Ångest och tomhet. Hur kommer det sig egentligen? Jag som har allt jag någonsin drömt om. Varför kan jag inte bara uppskatta allt och vara glad? Inom mig finns någon form av ångest, någon form av oro och någon form av trötthet. Jag orkar ingenting och vill bara gråta, ska livet verkligen vara såhär? När kommer vändningen?
Jag känner mig ensam, ensam med alla mina tankar. Eller är jag ensam med mina känslor? Tankarna är så tilltrasslade att de ändå inte skulle kunna formuleras till ord. Så mycket tid jag lägger ner på att bry mig om andra och så lite tid jag får tillbaka. Handlar det om att de inte vet, att jag kanske undanhåller för stor del av sanningen? För, visst borde väl folk bry sig om de visste att man var nära bristningsgränsen? Att man varken vill leva eller dö, man vill bara slippa allt och sluta existera. Men det går inte, man måste bestämma sig för vad man vill och kämpa mot det. Leva eller dö.
Jag måste finna meningen med mitt liv, jag måste vinna tillbaka glädjen och finna ett mål att sikt mot. Jag orkar inte mer.
Tryggheten i sig själv
Jag känner mig inte trygg i mig själv. Min självkänsla är på botten och jag tror inte att jag klarar någonting. Jag vet att bilden är skev, jag vet att jag klarar så mycket mer än jag tror (jag sitter ju trots allt här idag och mår bra trots alla mina erfarenheter). Vad jag menar är att jag tror att om jag kände mig säker i mig själv och mitt liv skulle jag kunna tackla alla motgångar bättre. Ett exempel:
Jag får magsjuka nu. Mitt liv skulle vändas upp och ner och jag skulle inte våga gå ut igen. Jag skulle må dåligt och ha mycket ångest ett tag efteråt (detta skriver jag av tidigare erfarenhet, det är inte säkert att det skulle bli likadant om jag spydde idag men jag utgår ifrån det). Alla dessa saker skulle leda till att jag skulle dra mig tillbaka och det skulle med all säkerhet påverka alla mina relationer. Jag ser det idag som att livet är en enda lång väntan på den dagen man får magsjuka, jag vågar inte leva.
Om jag istället vore säker i mig själv och på mitt liv skulle jag bli sjuk och sedan frisk. Det skulle inte ta särskilt lång tid att återhämta mig rent psykiskt efter en sådan händelse. Det skulle heller inte påverka mig och göra att jag till exempel inte skulle orka jobba på ett år efteråt. JJag skulle ha mitt liv, mig själv och min trygghet att falla tillbaka på. Magsjuka är något som händer ibland i livet, det är inte livet.
Hur tar man sig då dit, hur hittar man tryggheten i sig själv?
Stress
Jag är stressad och orolig jämt, jag kan inte glädjas fullt åt någonting eftersom jag ständigt får tankar som "nu är det bara en dag närmare tills du spyr", "det kan hända när som helst, kanske imorgon" och så vidare. En befriande tanke är att tänka att jag ändå inte kommer leva tills jag spyr nästa gång, "förhoppningsvis" hinner jag dö innan. Sedan slår det mig: jag villl väl inte dö?
Jag vill inte leva det här livet men samtidigt vill jag inte dö, jag har pausat mitt liv och låter dagarna flyta på. Vissa dagar mår jag skit, andra mår jag bra. Jag är antingen eller, jag är svart eller vit. Antingen mår jag toppen eller så mår jag botten. Ska mitt liv verkligen vara så?
Så, för att kunna förändra livet behöver jag ett mål. Vad är då mitt mål? Vad ska jag kämpa för? Varför ska jag kämpa om jag ändå bara knuffas tillbaka hela tiden? Jag trodde att mitt mål var att kunna göra saker trots min fobi, till exempel att flytta hemifrån och börja jobba. Jag gör båda nu, men jag mår ju skit av det. Jag mår skit av att jobba eftersom det stressar mig enormt mycket. Att ungefär varannan dag sitta på jobbet och försöka kväva en panikattack och vänta på att gå hem. Sen, när jag väl kommer hem till tryggheten bryter jag ihop och blir ledsen. Tröttheten gör mig apatisk och jag ligger mest i sängen. Ska det vara så?
Jag vill göra något drastiskt, förändra mitt liv och må bra. Jag vill komma ifrån vardagen och slippa känna mig instängd i mig själv. Hur gör man det?
Inga hemligheter
Anledningen till att jag berättade var egentligen ganska simpel, jag tyckte att vi kommit till ett stadium där jag kände mig så pass trygg att jag visste att han inte skulle lämna mig trots att jag berättade. Det är en av två anledningar till att jag inte berättat tidigare: att jag inte vill skrämma bort honom och att jag vill att han blir kär i mig som person och inte ser min fobi som en del av mig. Min fobi ska inte få vara en del av mig, även om den idag kanske är det.
Efter att jag berättat pratade en lång stund både om det, honom och mig. Allvarliga saker som hänt i livet som gjort oss till de vi är idag. Det var riktigt skönt att få prata av sig och att samtidigt få tal del av hans "hemligheter", att få lära känna varandra bättre.
Innan vi somnade sedan efter många timmars prat sa han: "Jag blir bara mer kär i dig ju mer du berättar".
Viktiga planer
Tagit reda på hur mycket studiebidraget ligger på.
Gjort en budget över alla utgifter för att kunna ansöka om tillräckligt studiemedel.
Räknat ut min inkomst under året för att veta hur mycket studiebidrag jag har rätt till. (Detta blev inte ens gjort när jag skulle deklarera förra gången eftersom det var "för jobbigt", egentligen tog det mig sammanlagt en halvtimme).
Det är nog som min psykolog sa; ju mer man gör desto mer orkar man. Jag skulle utan problem orka göra om de där sakerna också. Kanske beror det även på att jag känner ett driv inom mig, ett syfte, jag ser helt enkelt varför jag ska göra sakerna. Tänk om det är så att skolan faktiskt kan vara min räddning ut ur depressionen?
Alla saker man "måste" göra känns mer meningsfulla när jag vet varför jag gör dem.
Universitetet
Programmet jag ska gå är socionom eftersom att jag då senare skulle kunna utbilda mig vidare till kurator med KBT-inriktning. Jag har vetat att jag vill läsa något "psykologiskt" sedan jag var 14 och nu har jag bestämt mig för att jag vill jobba med KBT. Dels kan det vara bra för mig eftersom jag har egna erfarenheter (och vet att det funkar, i alla fall för de flesta) och dessutom kan jag redan väldigt mycket om det eftersom jag är intresserad.
Semester-semester
Jag har varit utomlands två gånger i sommar och kommer även hinna med en resa till innan sommaren är slut. På något underligt sätt blir det som att man har semester även från fobin. Även om jag ofta är rädd för matförgiftning eller för att kräkas på planet (vad gör man då egentligen?!) kunde jag slappna av på ett annat sätt än hemma. Eller så var det tvärtom, att jag inte tillät mig själv att slappna av och därför kunde inte fobin nå mig.
Hur som helst är det skönt, otroligt skönt. Hur mår ni? Jämfört med tidigare?
Bild lånad från google.
Hur kan man inte känna sig avslappnad här? Vad kan hända egentligen?
Diarré (ett ganska otrevligt inlägg)
Hur många av er som läser min blogg är rädda för diarré?
Jag är det inte. Inte längre. I två omgångar nu har jag varit förstoppad och inte varit på toaletten på en vecka (då menar jag så klart att göra nummer två). Jag har gått på laxerande tabletter som gett mig enorma kramper i magen, jag har inte kunnat sitta upp utan bara legat i sängen och gråtit. De tillfällen jag då försökt gå på toa har jag haft så ont att jag nästan spytt eller svimmat av smärta (och då knappt ens varit rädd för att göra detta...) Jag har köpt stol-tuber som man kör upp ni-vet-var som gett mig enorm diarré.
Varför jag berättar detta? Kanske för att mina problem med att gå på toa hänger ihop med att jag en gång som liten spytt medan jag satt på toaletten. Därför har jag enorma problem med detta.
Många är säkert rädda för diarré också eftersom det hänger ihop med magen. Det jag vill få fram med detta inlägg är: gå på toa! Smärtan annars är fruktansvärd... (och diarré är inte så trevligt heller för den delen)
Semester
Visst har jag svackor, visst har jag dagar då allt känns skit och paniken bara skriker inom mig men de dagarna blir bara färre och färre och jag har lärt mig att det går över. Bara för att jag mår dåligt en dag innebär det inte att jag kommer göra det i flera veckor framöver.
Anledningen till att jag skriver det här inlägget är för att jag åker utomlands idag. Det ska bli så himla skönt att slippa jobbet (missförstå mig inte; jag älskar mitt jobb men det är utmattande att veta att man ska gå dit varje dag), skönt att få sola och skönt att få ha min familj nära mig hela tiden. Visst är jag orolig för alla saker som kan hända, alla tillfällen då jag kan få panikångest eller må illa, men jag låter dem inte ta över. Det ska bli skönt att få komma bort och bara vara ett tag, slippa alla måsten i alla fall även om jag inte slipper min fobi.
Att komma över en rädsla/fobi
Det här med att komma över en fobi, går det?
Jag tänkte ge ett exempel från min arbetsdag idag. Det var cirkus på skolan och en tjej hade med sig en orm (ni som följt min blogg vet att jag är livrädd för ormar). När jag först fick reda på att hon skulle ha med sig ormen till skolan fick jag tårar i ögonen och ville gå hem. Sedan, på eftermiddagen, när hon tog fram ormen började jag gråta (bra fröken och förebild va?). Samtidigt som jag grät skrattade jag, dels för att skämta bort det men även av skräck. Jag tog några steg närmare ormen i taget och tittade på den ibland.
Tillslut stod jag precis bredvid tjejen som höll i ormen. Ni kan ju gissa om jag hade ångest... Jag ville ta på ormen i rent terapeutiskt syfte men det var svårt, hela handen skakade och så fort jag närmade mig ormen var jag rädd att jag skulle råka slå till ormen och att den då skulle röra sig (men värsta skräck med ormar). Tillslut tog jag mod till mig och bad ett barn ta tag i min hand och lägga den på ormen. Sagt och gjort, där stod jag med handen på en orm. Så fort min hjärna förstod vad det var som hände så tog jag bort handen, gick därifrån och grät (och skrattade om vartannat). Hela jag skakade som ett asplöv och min första tanke var "hur ska jag kunna hugga av mig handen?".
Min ormrädsla känns på något sätt enkel, jag är rädd när jag ser en orm men jag går inte runt och oroar mig hela tiden för om jag ska se en orm. Att ta på ormen var något av det läskigaste (och äckligaste) jag gjort i hela mitt liv. Skulle jag vilja skulle jag nog ganska enkelt kunna arbeta bort min ormrädsla med KBT-terapi. Detta ger mig hopp ändå, kan jag vara så modig att jag vågar ta på en orm kanske jag någon gång kan bli frisk från min spyfobi.
